1 § Var och en, som inte är part i målet, får höras som
vittne. I brottmål får dock målsäganden inte vittna, även om
han ej för talan.

I brottmål får vittnesförhör inte heller äga rum med någon som
har åtalats för medverkan till den gärning förhöret gäller
eller för någon annan gärning som har omedelbart samband med
den gärningen.

Vad som sägs i andra stycket om den som har åtalats skall också
gälla den som för gärning som där avses

1. är skäligen misstänkt och har underrättats om misstanken
enligt 23 kap. 18 §,

2. har meddelats strafföreläggande eller föreläggande av
ordningsbot, eller

3. till följd av beslut enligt bestämmelser om
åtalsunderlåtelse eller särskild åtalsprövning ej har åtalats.

Skall någon som avses i andra eller tredje stycket höras i en
rättegång som inte avser åtal mot honom själv, gäller i fråga
om kallelse till förhandling och påföljd för utevaro från
förhandlingen samt i fråga om förhöret vad som sägs om
tilltalade i 31 kap. 4 §, 37 kap. 1 §, 45 kap. 15 § samt, med
undantag för vad som sägs om häktning, 46 kap. 15 §. I fråga om
rätt till ersättning för inställelse vid förhandling gäller 36
kap. 24 och 25 §§. Lag (2001:235).

2 § Åberopas till vittne ledamot av rätten, pröve han på sin domared,
om han vet något, som kan tjäna till upplysning i målet. Finner han det,
må han höras som vittne.

3 § Den som med part är eller varit gift eller är i rätt upp- eller
nedstigande släktskap eller svågerlag eller är syskon eller är i det
svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller
som på liknande sätt är parten närstående, vare ej skyldig att avlägga
vittnesmål.

Står någon till parts ställföreträdare i sådant förhållande, som nu
sagts, äge han ej på grund därav undandraga sig att vittna. Lag
(1973:240).

4 § Är den som åberopas till vittne under femton år eller lider han av
en psykisk störning, prövar rätten med hänsyn till omständigheterna, om
han får höras som vittne. Lag (1991:1549).

5 § Den som till följd av 2 kap. 1 eller 2 § eller 3 kap. 1 §
sekretesslagen (1980:100) eller någon bestämmelse, till vilken
hänvisas i något av dessa lagrum, inte får lämna en uppgift får
inte höras som vittne om denna utan tillstånd från den
myndighet i vars verksamhet uppgiften har inhämtats.

Advokater, läkare, tandläkare, barnmorskor, sjuksköterskor,
psykologer, psykoterapeuter, familjerådgivare enligt
socialtjänstlagen (2001:453) och deras biträden får höras som
vittnen om något som i denna deras yrkesutövning anförtrotts
dem eller som de i samband därmed erfarit, endast om det är
medgivet i lag eller den, till vars förmån tystnadsplikten
gäller, samtycker till det. Den som till följd av 9 kap. 4 §
sekretesslagen inte får lämna uppgifter som avses där får höras
som vittne om dem endast om det är medgivet i lag eller den
till vars förmån sekretessen gäller samtycker till det.

Rättegångsombud, biträden eller försvarare får höras som
vittnen om vad som anförtrotts dem för uppdragets fullgörande
endast om parten medger det.

Utan hinder av vad som sägs i andra eller tredje stycket
föreligger skyldighet att vittna för

1. andra än försvarare i mål angående brott som avses i 14 kap.
2 § femte stycket sekretesslagen (1980:100) och

2. den som har uppgiftsskyldighet enligt 14 kap. 1 §
socialtjänstlagen (2001:453) i mål enligt 5 kap. 2 § eller 6
kap. 6, 13 eller 14 § samma lag eller enligt lagen (1990:52)
med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Den som är präst inom ett trossamfund eller den som i ett
sådant samfund har motsvarande ställning får inte höras som
vittne om något som han eller hon har erfarit under bikt eller
enskild själavård.

Den som har tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 § tryckfrihetsförord-
ningen eller 2 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen får höras som
vittne om förhållanden som tystnadsplikten avser endast i den
mån det föreskrivs i nämnda paragrafer.

Om någon enligt vad som sägs i denna paragraf inte får höras
som vittne om ett visst förhållande, får vittnesförhör inte
heller äga rum med den som under tystnadsplikt biträtt med
tolkning eller översättning. Lag (2001:455).
 

6 § Vittne må vägra att yttra sig angående omständighet, vars yppande
skulle röja, att vittnet eller någon honom närstående, som avses i 3 §,
förövat brottslig eller vanärande handling. Vittne må även vägra att
avgiva utsaga, varigenom yrkeshemlighet skulle uppenbaras, om ej
synnerlig anledning förekommer, att vittnet höres därom.

7 § Den som skall höras som vittne skall vid vite kallas att infinna sig
vid förhandling inför rätten.

I kallelsen till vittnet skall lämnas behövliga uppgifter om parterna
och målet samt i korthet anges vad förhöret gäller. Vittnet skall även
erinras om sina rättigheter och skyldigheter enligt 20 och 23--25 §§.
Lag (1987:747).

8 § Rätten må förelägga den som skall höras som vittne att, innan han
infinner sig för avgivande av vittnesmål, uppliva sin kunskap om vad
vittnesförhöret gäller genom att granska för vittnet tillgängliga
räkenskapsböcker, anteckningar eller andra handlingar eller besiktiga
plats eller föremål, om sådant kan ske utan avsevärd olägenhet för
vittnet.

Om rätten enligt 3 kap. 3 § andra stycket 4 eller 5
tryckfrihetsförordningen eller 2 kap. 3 § andra stycket 4 eller 5
yttrandefrihetsgrundlagen skall pröva om någon, som är skyldig att
hemlighålla uppgift som avses där, ändå får höras som vittne därom,
skall rätten först, om inte särskilda skäl föranleder annat, inhämta
yttrande från det företag, hos vilket han har erhållit vetskap om
uppgiften. Lag (1991:1561).

9 § Vittne må ej, med mindre särskilda skäl äro därtill, övervara
förhandlingen i målet, innan förhöret med vittnet äger rum.

Äro i målet flera vittnen, skola de höras var för sig. Finnas vittnenas
utsagor otydliga eller stridiga eller äro eljest särskilda skäl, att
vittnena höras mot varandra, må det ske.

10 § Innan vittnesmål avläggs, skall rätten höra vittnet om hans
fullständiga namn och, om det behövs, ålder, yrke och hemvist.
Rätten skall också försöka klargöra om vittnet till part eller till
saken står i något förhållande, som kan vara av vikt för
bedömandet av tilltron till vittnets berättelse, eller om det annars
finns omständigheter av betydelse i detta hänseende.

Står vittne till part i sådant förhållande, som avses i 3 §, skall
vittnet erinras om att han icke är skyldig att avlägga vittnesmål.
Lag (1994:420).

11 § Innan vittne avgiver sin berättelse, skall vittnet avlägga denna
ed:

''Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag skall säga
hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra.'' Lag
(1975:1288)

12 § har upphört att gälla genom lag (1975:1288).

13 § Ed får inte avläggas av

1. den som är under femton år; eller

2. den som på grund av en psykisk störning befinns sakna erforderlig
insikt om betydelsen av ed.

Ej heller må i brottmål ed avläggas av någon den tilltalade närstående,
som avses i 3 §. Lag (1991:1549).

14 § Innan vittne höres, erinre rätten vittnet om hans sanningsplikt så
ock, då ed avlagts, om vikten därav. När skäl äro därtill, skall vittnet
tillika erinras om innehållet i 5 och 6 §§. Lag (1975:1288).

15 § Ed skall avläggas av varje vittne för sig.

Vittne, som ånyo höres i målet, må vittna å förut avlagd ed; vittnet
skall av rätten erinras om att denna ed alltjämt är bindande för honom.
Lag (1975:1288).

16 § Ett vittne skall avge sin berättelse muntligen. Skriftliga
vittnesberättelser får inte åberopas. Vittnet får dock med rättens
medgivande använda sig av anteckningar till stöd för minnet.

Vid vittnesförhör får vad vittnet tidigare anfört inför rätta eller
inför åklagare eller polismyndighet förebringas endast när vittnets
berättelse vid förhöret avviker från vad han tidigare anfört eller när
vittnet vid förhöret förklarar att han inte kan eller inte vill yttra
sig. Lag (1987:747).

17 § Ett vittnesförhör skall inledas av den part som åberopat förhöret,
om inte rätten bestämmer annat. Vid förhöret skall vittnet först beredas
tillfälle att på egen hand eller, om det behövs, med stöd av frågor avge
sin berättelse i ett sammanhang.

Motparten skall sedan få tillfälle att höra vittnet. Om motparten inte
är närvarande eller om det av annan anledning behövs, bör rätten leda
denna del av förhöret.

Därefter får rätten och parterna ställa ytterligare frågor till vittnet.
Den part som åberopat förhöret bör först få tillfälle till detta.

Har ingen av parterna eller båda åberopat förhöret, skall detta inledas
av rätten, om det inte är lämpligare att någon av parterna inleder
förhöret.

Frågor, som genom sitt innehåll, sin form eller sättet för deras
framställande inbjuder till visst svar, får inte ställas annat än om det
vid förhör enligt andra stycket behövs för att undersöka i vad mån
vittnets berättelse stämmer med det verkliga händelseförloppet. Rätten
skall avvisa frågor, som uppenbart inte hör till saken eller som är
förvirrande eller på annat sätt otillbörliga. Lag (1987:747).

18 § Om det finns anledning anta att ett vittne av rädsla eller annan
orsak inte fritt berättar sanningen på grund av en parts eller någon
åhörares närvaro, eller om part eller åhörare hindrar vittnet i hans
berättelse genom att falla honom i talet eller på annat sätt, får rätten
förordna att parten eller åhöraren inte får vara närvarande vid
förhöret.

Vittnesberättelse, som enligt första stycket lämnats i parts frånvaro,
skall återges i behövlig omfattning när parten åter är närvarande.
Parten skall beredas tillfälle att ställa frågor till vittnet. Lag
(1987:747).

19 § Förhör med ett vittne får äga rum utom huvudförhandling,

1. om det inte är möjligt för vittnet att infinna sig vid
huvudförhandlingen eller

2. om en inställelse vid huvudförhandlingen skulle medföra kostnader
eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av
att förhöret hålls vid huvudförhandlingen.

Om det är av synnerlig vikt för utredningen, får även annan handläggning
äga rum i anslutning till förhör enligt första stycket. Lag (1987:747).

20 § Uteblir ett vittne som kallats enligt 7 §, skall rätten förelägga
nytt vite, om målet utsätts till senare dag, eller förordna att han
skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till den senare
dagen. Lag (1987:747).

21 § Vägrar vittne utan giltigt skäl att avlägga ed eller att avgiva
vittnesmål eller besvara fråga eller att iakttaga föreläggande enligt 8
§, förelägge rätten vittnet vid vite och, om vittnet ej låter sig rätta
därav, vid äventyr av häkte att fullgöra sin skyldighet. Ej må av
anledning, som nu sagts, någon hållas i häkte under längre tid än tre
månader och i intet fall längre, än till dess rätten skilt målet från
sig. Vittne, som insatts i häkte, skall senast var fjortonde dag
inställas för rätten. Lag (1975:1288).

22 § Bestämmelserna i detta kapitel om vitesföreläggande och om häkte
gäller inte vittne som avses i 13 § första stycket. Sådant vittne får
dock hämtas till rätten.

Om den som åberopat ett vittne avstår från förhör med vittnet eller om
frågan om vittnesförhör av annan orsak förfaller, får därefter inga
tvångsmedel enligt 20 eller 21 § användas mot vittnet. Lag (1987:747).

23 § Gör ett vittne sig skyldigt till sådan försummelse eller
tredska som avses i 20 eller 21 § och vållas rättegångskostnad
därav för någon av parterna, skall rätten på yrkande av parten
ålägga vittnet att i skälig omfattning ersätta kostnaden. Har
även en part av rätten ålagts att ersätta motparten sådan
kostnad och har parten utgett ersättningen, har han rätt att av
vittnet få ut vad vittnet ålagts att utge.

Vad som nu sagts om vittnes skyldighet att ersätta en parts
kostnad skall gälla även beträffande kostnad som orsakats för
staten.

I 9 kap. 7 § finns bestämmelser om kostnader när något vite
inte har satts ut. Lag (2000:564).
 
 

24 § Ett vittne har rätt till ersättning enligt vad som sägs nedan.

Ersättning till ett vittne, som har åberopats av en enskild part
skall betalas av parten. Om det är skäligt med hänsyn till partens
ekonomiska förhållanden får dock rätten besluta att ersättningen
skall betalas av allmänna medel. Har rätten självmant inkallat ett
vittne och är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, eller är
fråga om ansvar för brott, som inte hör under allmänt åtal, skall
ersättningen betalas av parterna en för båda och båda för en. I annat
fall skall ersättningen betalas av allmänna medel.

Ersättning som skall betalas av en part, skall avse nödvändiga
kostnader för resa, uppehälle och tidsspillan efter vad rätten prövar
skäligt. Ersättning, som skall betalas av allmänna medel, fastställs
av rätten enligt bestämmelser som regeringen meddelar. Lag (1996:1624).

25 § Den som kallats till vittne äge att i förskott erhålla ersättning
för kostnader till resa och uppehälle. Förskott skall erläggas av den
som enligt 24 § har att utgiva ersättning till vittnet. Förskottets
storlek bestämmes av rätten.

Underlåter part, som är skyldig att utgiva förskott till vittne, att på
begäran erlägga sådant förskott, må parten ej sedermera påkalla vittnets
hörande, om uppskov med målet därigenom skulle vållas.

Närmare bestämmelser om förskott meddelas av regeringen. Lag (1974:573).
 

Aldéns Advokatbyrå AB, Jönköping
tel 036/12 13 00, fax 036/150 190
E-post Aldens´Advokatbyrå