Rättegångsbalken 24 Kap. Om häktning och anhållande
1 § Den som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott, för
vilket är
föreskrivet fängelse ett år eller däröver, får häktas, om det med hänsyn
till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller någon
annan omständighet finns risk för att han
1. avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller
straff,
2. genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar sakens
utredning eller
3. fortsätter sin brottsliga verksamhet.
Är för brottet inte föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år,
skall häktning ske, om det inte är uppenbart, att skäl till häktning
saknas.
Häktning får ske endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång
eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för
något annat motstående intresse.
Kan det antas att den misstänkte kommer att dömas endast till böter, får
häktning inte ske. Lag (1989:650).
2 § Den som på sannolika skäl är misstänkt för brott får häktas
oberoende av brottets beskaffenhet,
1. om han är okänd och vägrar att uppge namn och hemvist eller om hans
uppgift om detta kan antas vara osann, eller
2. om han saknar hemvist inom riket och det finns risk för att han genom
att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff. Lag
(1987:1211).
3 § Även den som endast är skäligen misstänkt för brott får, med den
begränsning som följer av 19 §, häktas, om
1. förutsättningarna för häktning i övrigt är uppfyllda enligt vad som
sägs i 1 § första, tredje och fjärde styckena eller 2 § och
2. det är av synnerlig vikt att han tas i förvar i avvaktan på
ytterligare utredning om brottet. Lag (1989:650).
4 § Om det på grund av den misstänktes ålder, hälsotillstånd eller någon
annan liknande omständighet kan befaras att häktning skulle komma att
medföra allvarligt men för den misstänkte, får häktning ske endast om
det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas. Detsamma
gäller kvinna som har fött så kort tid förut att häktning kan befaras
medföra allvarligt men för barnet. Vill den misstänkte inte underkasta
sig övervakning, skall häktning ske.
Om ytterligare inskränkningar i fråga om häktning av den som är under
arton år finns särskilda bestämmelser.
Att reseförbud eller anmälningsskyldighet får träda i stället för
häktning föreskrivs i 25 kap. Lag (1987:1211).
5 § Beslut att häkta någon meddelas av rätten. I häktningsbeslutet skall
anges det brott som misstanken avser och grunden för häktningen.
Om hävning av häktningsbeslut finns bestämmelser i 20 §. Lag
(1987:1211).
5 a § Om rätten beslutar att häkta någon, förordnar att någon
skall kvarbli i häkte eller medger förlängning av tiden för att
väcka åtal, skall den samtidigt på begäran av åklagaren pröva
om den häktades kontakter med omvärlden skall få inskränkas.
Tillstånd till sådana restriktioner får meddelas endast om det
finns risk för att den misstänkte undanröjer bevis eller på
annat sätt försvårar sakens utredning.
Om det på grund av senare inträffade omständigheter är
nödvändigt, får åklagaren meddela beslut som innebär
inskränkningar i den häktades kontakter med omvärlden även om
rätten inte har meddelat tillstånd till restriktioner. Har
åklagaren meddelat ett sådant beslut skall han samma dag eller
senast dagen därefter begära rättens prövning enligt första
stycket. När en sådan framställan kommit in till rätten, skall
rätten så snart det kan ske och senast inom en vecka hålla
förhandling i frågan. För handläggningen vid rätten gäller vad
som är föreskrivet om häktningsförhandling.
Ett tillstånd till restriktioner förfaller om rätten inte
medger fortsatt tillstånd i samband med att den förordnar att
någon skall kvarbli i häkte eller medger förlängning av tiden
för att väcka åtal. Lag (1998:601).
6 § Om det finns skäl att häkta någon, får han anhållas
i avvaktan på
rättens prövning av häktningsfrågan.
Finns inte fulla skäl till häktning men är den misstänkte skäligen
misstänkt för brottet, får han anhållas, om det är av synnerlig vikt att
han tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning.
Beslut om anhållande meddelas av åklagaren. I anhållningsbeslutet skall
anges det brott som misstanken avser och grunden för anhållandet. Lag
(1987:1211).
7 § Om det finns skäl att anhålla någon, får en polisman i brådskande
fall gripa honom även utan anhållningsbeslut.
Om den som har begått brott, på vilket fängelse kan följa, påträffas på
bar gärning eller flyende fot, får han gripas av envar. Envar får också
gripa den som är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt
överlämnas till närmaste polisman. Lag (1987:1211).
8 § Har beslut att anhålla någon meddelats i hans frånvaro,
skall han, så snart beslutet har verkställts, förhöras av
polisman eller åklagare. Har åklagaren inte redan underrättats
om frihetsberövandet, skall det skyndsamt anmälas till honom.
Åklagaren skall efter förhöret omedelbart besluta om den
misstänkte skall förbli anhållen.
Har någon gripits enligt 7 §, skall han så snart som möjligt
förhöras av polisman eller åklagare. Har åklagaren inte redan
underrättats om frihetsberövandet, skall det skyndsamt anmälas
till honom. Åklagaren skall efter förhöret omedelbart besluta
om den misstänkte skall anhållas. Anhålls inte den misstänkte,
skall beslutet om gripande omedelbart hävas.
Innan åklagaren har underrättats om frihetsberövandet, får
beslutet om gripande hävas av polismyndigheten, om det är
uppenbart att det inte finns skäl för fortsatt
frihetsberövande. I omedelbar anslutning till gripandet får
beslutet under samma förutsättningar hävas även av en polisman
som har fattat beslutet.
Om den som misstänks för brott avviker och det finns skäl att
anhålla honom, får åklagaren efterlysa honom. Lag (1998:24).
9 § Då någon grips eller anhålls eller då ett
anhållningsbeslut enligt 8 § första stycket verkställs, skall
den frihetsberövade få besked om det brott som han är misstänkt
för samt grunden för frihetsberövandet. En anhållens närmaste
anhöriga och andra personer som står den anhållne särskilt nära
skall underrättas om anhållandet så snart det kan ske utan men
för utredningen. En sådan underrättelse får dock inte utan
synnerliga skäl lämnas mot den anhållnes önskan. Lag (1998:24).
10 § Om det inte längre finns skäl för ett anhållningsbeslut, skall
åklagaren omedelbart häva beslutet. Lag (1987:1211).
11 § Om inte anhållningsbeslutet hävs, skall åklagaren inom tid som
anges i 12 § muntligen eller skriftligen göra framställning hos rätten
om häktning av den anhållne.
I framställningen skall anges det brott som misstanken avser, grunden
för häktningsyrkandet samt tidpunkten för frihetsberövandet.
Den anhållne och hans försvarare skall, om möjligt, genast underrättas
om häktningsframställningen genom åklagarens försorg. Lag (1987:1211).
12 § Häktningsframställning skall göras utan dröjsmål och senast
klockan tolv tredje dagen efter anhållningsbeslutet.
Har anhållningsbeslutet meddelats i den misstänktes frånvaro, skall
vid tillämpning av första stycket som dag för beslutet anses dagen då
beslutet verkställdes.
Görs inte häktningsframställning inom föreskriven tid, skall
åklagaren omedelbart häva anhållningsbeslutet. Lag (1995:1310).
13 § Har en häktningsframställning gjorts, skall rätten utan
dröjsmål hålla förhandling i häktningsfrågan.
Häktningsförhandlingen får aldrig hållas senare än fyra dygn efter
det att den misstänkte greps eller anhållningsbeslutet verkställdes.
Lag (1995:1310).
14 § Vid häktningsförhandlingen skall den som yrkar häktning
och, om det inte finns synnerligt hinder, den anhållne vara
närvarande.
Den som yrkar häktning skall ange de omständigheter som
yrkandet grundas på. Detsamma gäller i fråga om en begäran om
tillstånd till restriktioner enligt 5 a §. Den anhållne och
hans försvarare skall få tillfälle att yttra sig. Utöver vad
handlingarna från förundersökningen innehåller samt vad
parterna i övrigt anför får utredning angående brottet inte
läggas fram, om det inte finns särskilda skäl till det.
Lag (1998:601).
15 § Häktningsförhandlingen skall, om möjligt, pågå utan avbrott till
dess häktningsfrågan kan avgöras.
Uppskov får äga rum endast om det finns synnerliga skäl till det.
Uppskovet får inte vara längre än fyra dagar, om inte den misstänkte
begär det.
Uppskjuts förhandlingen, skall anhållandet bestå, om inte rätten
bestämmer något annat. Lag (1987:1211).
16 § Sedan häktningsförhandlingen avslutats, skall rätten omedelbart
meddela beslut i häktningsfrågan.
Beslutas häktning av en anhållen som inte är närvarande vid rätten,
tillämpas 17 § tredje och fjärde styckena.
Beslutas ej häktning, skall rätten omedelbart häva anhållningsbeslutet.
Lag (1987:1211).
17 § En fråga om att häkta den som inte är anhållen får tas upp på
yrkande av åklagaren. Efter åtalet får rätten även på yrkande av
målsäganden eller självmant ta upp frågan.
Då en fråga om häktning enligt första stycket har väckts, skall
häktningsförhandling inför rätten hållas så snart som möjligt. I
fråga om sådan förhandling gäller i tillämpliga delar vad som sägs i
14 16 §§. Har den misstänkte kallats till förhandlingen eller finns
det anledning att anta att han avvikit eller på annat sätt håller sig
undan, utgör dock hans utevaro ej hinder för förhandlingen. Uteblir
målsäganden trots att han kallats till förhandlingen, får frågan ändå
avgöras.
Har rätten beslutat om häktning av någon som inte är närvarande
vid rätten skall, så snart beslutet har verkställts eller hindret för
hans närvaro har upphört, anmälan om detta göras hos rätten.
När en anmälan enligt tredje stycket har gjorts, skall rätten utan
dröjsmål hålla förhandling i häktningsfrågan. Häktningsförhandlingen
får aldrig hållas senare än fyra dygn efter det att häktningsbeslutet
har verkställts eller hindret för den misstänktes närvaro vid rätten
har upphört. Lag (1995:1310).
18 § Då rätten beslutar om häktning skall, om inte åtal redan har
väckts, rätten sätta ut den tid, inom vilken åtal skall väckas. Tiden
får inte bestämmas längre än vad som är oundgängligen nödvändigt.
Är den utsatta tiden otillräcklig, får rätten medge förlängning av
tiden, om detta begärs före tidens utgång. Den misstänkte eller hans
försvarare skall om möjligt beredas tillfälle att yttra sig.
Väcks inte åtal inom två veckor, skall rätten, så länge den misstänkte
är häktad och till dess åtal har väckts, med högst två veckors mellanrum
hålla ny förhandling i häktningsfrågan och därvid särskilt se till att
utredningen bedrivs så skyndsamt som möjligt. Är det med hänsyn till
utredningen eller av annan anledning uppenbart att förhandling inom nu
angiven tid skulle vara utan betydelse, får rätten bestämma längre tids
mellanrum.
Tid för åtals väckande behöver inte bestämmas då rätten beslutar om
häktning enligt 3 § eller om häktning av någon som inte är närvarande
vid rätten. Lag (1987:1211).
19 § Har någon som är närvarande vid rätten häktats med stöd av 3 §,
skall åklagaren, så snart han anser att det finns sannolika skäl för
att den misstänkte begått brottet, anmäla detta till rätten. Rätten
skall utan dröjsmål efter en sådan anmälan hålla ny förhandling i
häktningsfrågan. Förhandling måste alltid, oberoende av anmälan,
hållas inom en vecka från häktningsbeslutet.
Om det när förhandlingen hålls inte framkommit sannolika skäl för
att den misstänkte begått brottet eller i övrigt inte längre finns
skäl för häktning, skall beslutet om häktning omedelbart hävas.
Lag (1995:1310).
20 § Rätten skall omedelbart häva ett häktningsbeslut,
1. om inte inom den tid som avses i 18 § åtal har väckts eller
förlängning av tiden har begärts eller
2. om det inte längre finns skäl för beslutet.
Innan åtal har väckts, får häktningsbeslutet hävas även av åklagaren.
Rätten skall snarast underrättas om åtgärden. Lag (1987:1211).
21 § Döms den misstänkte för brottet och är han häktad, skall
rätten, enligt de grunder som anges i detta kapitel, pröva om
han skall stanna kvar i häkte till dess domen vinner laga
kraft. Om den misstänkte inte är häktad, får rätten förordna
att han skall häktas. I fråga om tillstånd till restriktioner
gäller bestämmelserna i 5 a §.
Vid tillämpningen av första stycket skall bestämmelserna i
detta kapitel om häktning, i de fall där det finns risk för att
den misstänkte undandrar sig straff, gälla även i de fall där
det finns risk för att den misstänkte undandrar sig utvisning.
Om rätten har beslutat om utvisning får den förordna om
häktning trots att det för brottet inte är föreskrivet fängelse
ett år eller däröver. Förordnandet om häktning skall dock inte
gälla under den tid då den dömde avtjänar en frihetsberövande
påföljd som han har dömts till i målet. Lag (1998:601).
22 § Den som är gripen, anhållen eller häktad skall tas i
förvar. Den som är gripen behöver dock inte tas i förvar om det
inte är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med gripandet,
ordning eller säkerhet. Den som häktas skall utan dröjsmål
föras till häkte.
Om det är av synnerlig vikt att den häktade, för utredning av
det brott som föranlett häktningen eller något annat brott som
han är misstänkt för, förvaras på en annan plats än som anges i
första stycket, får rätten på åklagarens begäran förordna att
den häktade tills vidare inte skall föras till häkte. Rätten
eller åklagaren får även besluta att den häktade, sedan han
förts till häkte, skall föras till en plats utom häktet för
förhör eller annan åtgärd.
Om förvaring av den som är häktad och undergår eller har
undergått rättspsykiatrisk undersökning finns särskilda
bestämmelser. Lag (1998:24).
23 § Oavsett samtycke får ingen som är misstänkt för brott hållas i
förvar annat än enligt föreskrift i detta kapitel eller annars i lag.
Om skyldighet för den som misstänks för brott att stanna kvar för förhör
finns bestämmelser i 23 kap. Lag (1987:1211).
24 § I fråga om behandlingen av den som är anhållen eller
häktad samt om ersättning av allmänna medel åt den som varit
oskyldigt anhållen eller häktad finns särskilda bestämmelser.
Detsamma gäller i fråga om rättens prövning av
undersökningsledarens eller åklagarens beslut om inskränkningar
i den häktades kontakter med omvärlden. Lag (1998:601).
Hemsidan
Hemsidan
huvudregister
Aldéns Advokatbyrå AB, Jönköping
tel 036/12 13 00, fax 036/150 190
E-post Aldens´Advokatbyrå